... ordenligt! En allmän varning utfärdas för boken "En sorts kärlek" av Ray Kluun. Började på den på t-banan hem. Kommer hem och Nora har redan däckat i soffan. Bra, då kan jag fortsätta med boken som verkar arta sig bra. På med mysbyxor och upp i soffhörnet. En timme och två "smågråt" senare: "Älskling, jag flyttar in i sovrummet så jag får gråta ordentligt."40 min senare hörs en röst från vardagsrummet, "Du, det där kan inte var nyttigt!" Ytterligare en kvart senare dyker älsklingen upp i sovrumsdörren och tycker att jag ska lägga ifrån mig boken. Mitt i upplösningen?!? Eller så INTE!
Jag sträckläste alltså den här boken och jag har nog aldrig nånsin gråtit så mycket åt ... tja, nånting tror jag. Och jag är blödig!
Vad var det då som var så hemskt? Det här är alltså en berättelse skriven av en man om när hans fru får bröstcancer och deras sista år tillsammans. Som extra grädde på moset har de en liten dotter som är tre när mamma oundvikligen dör. (Nej det är ingen spoiler, det står på baksidan av boken!) Maken är en skitstövel, boken är inte så där jättevälskriven och jag förstår ju att lite är det väl utbroderat men trots det så blev jag bara så otroligt berörd av hela historien, just kanske för att han faktiskt inte försöker försvara sig själv och sitt handlande, eller försköna hela sjukdomsförloppet. Eftersom det hela utspelar sig i Amsterdam får man även en liten tankeställare gällande aktiv dödshjälp och den tankeställaren tror jag man får oavsett om man i grund och botten är för eller emot.I alla fall, läs den. Men inte bland folk.
3 kommentarer:
Åh vad bra med ett boktips, tänkte jag. Sedan läste jag lite längre och insåg att det inte är just den boken jag ska köpa på pocket shop imorgon innan jag sätter mig på tåget till Göteborg. Den köper jag innan en helg på landet istället.
Fy då, det låter inte som en bok för mig just nu, även om den låter som en bra bok. Jag är nog nojjig över att dö ifrån mina barn som det är *garvar*. Kanske till sommaren...
*fnissar* Det var det här jag hade i åtanke när jag förväntade mig att gråta boken igenom! ;) Köpte boken efter att jag läst dig rekommendera den nämligen. Jag tror att anledningen till att jag inte grät förrän på slutet var för att man inte släpptes nära förrän då, innan var det bara avskalat & kort -> lättare att skärma av känslorna mao. *kram*
Skicka en kommentar