Jag har läst "Skumtimmen" av Johan Theorin, en kriminalroman som utspelar sig på Öland. Började skriva ett inlägg om den på forumet men insåg raskt att jag hade mer på hjärtat.
Hittade följande på baksidan av "Nattfåk", hans nya bok, vilket jag tyckte fångade den förra boken väldigt bra: "Språket - rakt, enkelt, vackert - brukar inte vara det mest utmärkande för en spänningsroman. Här finns en omsorg om orden som också smittar av sig på karaktärerna" Svenska Dagbladet och jag kan inte annat än hålla med. Varför är så många kriminalromaner så torftigt skrivna?! Handlar det BARA om att komma till själva upplösningen, vem som gjorde det och hur rättvisa skipas (eller inte). Läser vi kriminalromaner bara som nån sorts ... jag vet inte vad? Ville säga tidsfördriv, men det var inte riktigt så jag menade. Vad jag var ute efter lite var den mera känslomässiga upplevelsen av en bok. Och då menar jag inte "Yuck, blodsplatter på köksbordet - gud, så äckligt!"-känslor. Utan såna där som kommer när man ... absorberar?! en bok. När jag läste Theorins bok så kände hela jag mig vindpinad, genomfrusen och grå. Andra böcker har gett mig helt andra känslor,men det handlar på något sätt om "riktiga" känslor. Inte bara att dra på munnen åt en ordvrängning, utan att känna verklig glädje med huvudpersonen/-erna. Och ibland kan jag tycka, som i det här fallet, att själva den bakomliggande storyn och själva språket, berättandet, är så bra att det inte behövs nån jädra upplösning och who dunnit. Jag tycker att upplösning kan förstöra en hel bok och att det är väldigt lätt gjort eftersom själva upplösningsögonblicket ofta är en konvergering av sjukt osannolika sammanträffanden! Jag skulle helt enkelt vilja ha fler kriminalromaner där förläggaren förbjudit författaren att skriva något slut. För om det inte fanns något uttalat slut, någon definitiv ändhållplats, så kanske fler av dem skulle lägga större vikt vid det som kommer mellan det första mordet och det sista.
God natt!
2 kommentarer:
Nu fångade du mitt intresse, låter som en spännande bok. Längtar efter att hugga tag i en ny kriminalroman, men har inte riktigt hittat något jag känt mig sugen på. Kanske får ta och lägga en bokbeställning när "lönen" kommit, har du några fler tips som jag kan passa på att lägga med på samma gång? :) *kram*
jag håller helt med! Theorin skriver fantastiskt, och jag känner verkligen att jag är på Öland (slutet av Skumtimmen tycker jag för övrigt var rätt dåligt...)
För mig är deckare (som jag verkligen gillar) en slags skräplitteratur (inte negativt menat egentligen) - något jag läser för avslappning/kortvarig underhållning. Inte något där karaktärerna följer med och det är svårt att börja läsa en ny bok för att man saknar huvudpersonerna i den gamla... Tyvärr, men de ger sällan en bestående läsupplevelse. (men å andra sidan har jag två rader pocketdeckar i min Billybokhylla så därmed inte sagt att jag har något emot dem. ;) Däremot läser jag andra böcker för vackert språk/rika intriger/fina karaktärsbeskrivningar, etc.
Skicka en kommentar