Tack till alla som hör av sig via PM och SMS och frågar - omtanken värmer - men för att inte behöva tillbringa all tid vid telefon & tangentbord så kommer det en lite opersonlig och generell uppdatering här.
Jo tack, det rullar på. Mycket tankar som snurrar & ältas, man pratar med de där hemma och gråter en skvätt emellanåt. Huvudvärken har flyttat in permanent, tror jag. Jag var hemma från jobbet igår eftersom medlidsamma blickar kan fortfarande framkalla en mindre sydaflod. Eldprovet kommer imorgon när vi ska på kalas för en hel drös jubilarer samtidigt, bl a mig...
Men faktiskt är nog jag den som håller ihop bäst och får agera amatörpsykolog åt de andra. Jag har en känsla av att den riktiga smällen kommer för mig när jag kommer hem, för jag är inte dummare än att jag förstår att det finns en uppsjö av obearbetat hos mig också.
Conny har ställt upp fantastiskt bra för mig och tar med barnen ut när han ser att det behövs eller under maratonpassen i telefon. Men det är en fantastiskt bra distraktion att ha en liten Nora, för hon behöver fortfarande lika mycket omsorger och kärlek som förut. Hon är fantastiskt intuitiv också, vilket förmodligen de flesta barn är. Härom kvällen tittade hon på mig med en lång forskande blick och så kom hon fram och la sina små armar om min hals med ett "Jag älskar dig mamma", och hon är inte mycket för känslopjunk i vanliga fall.
Att hålla sig sysselsatt över huvud taget är faktiskt ett ganska bra "botemedel" så jag har snart gjort klart alla 15 tackkorten som mamma ska ha och hade jag inte haft en sån grym huvudvärk skulle jag dra på mig joggingskorna. Kanske framåt kvällen kanske. Att svettas ut sina demoner är väl en vedertagen procedur?! Likaså är det skönt att komma utanför lägenhetens väggar; Igår var jag hos Anna på Pyssloteket och pratade bort en stund (Anna: Kram eller inte så kändes det mycket bättre efteråt!!) och idag har farmor varit här så jag och Conny kunde ägna oss åt presentshopping på stan. Livet går vidare - stundtals. Nu ska jag ägna mig åt lite paketinslagning och försöka knåpa ihop ett grattiskort.
Stora cyberkramar till alla er varma, generösa vänner där ute. Ni är guld värda!
2 kommentarer:
En stor kram till dej i allt det jobbiga. Och det är ju precis som du säger; livet går vidare, ibland stannar det upp en stund för att sen rusa på igen - men det blir sej aldrig mera likt....
Kram, Cicci/Trollmor
Jag älskar dig...!!!
Skicka en kommentar